Hvilken i Rom är ej..? Om jag finge säga. Jag får dock,
När jag de grûnade hår och denna vår ömkliga lefnad
Skådar och allt hvad vi taga oss för, då vi nötterna lemnat, 10
När farbröder vi spela, då, då förlåten mig. „Visst ej.»
Hvad skall jag göra. Belackare är jag med pockande mjelte
Innestängda vi skrifva, på vers en, andra på prosa,
Så högtrafvande verk, att de lungorna komma att flämta,
Om luftrika också. När i splitt ny toga kantänka, 15
Putsad och fin, du med högtidsring af sardonyx sådant
Läser från upphöjd plats för folket, med smidiga strupen
Sköljd af en lenande dryck, och med ögon, som smäkta af vällust,
Då får väldiga Titer du se, som läspa på rösten,
Spritta af otukt till, när sången till länden har trängt och 20
Versernas dallrande ljud de innersta fibrerna kittlar.
Näring då, gamle tok, du samlar åt främmande oron,
Samlar till dess, uppblåste, du sjelf ber »Nog då med loford.»
Hvartill kunskap, ifall ej gäsningsämnet och vilda
Fikonaträdet hos oss frambryter ur remnande lefvern? 25
Häraf man gammal och blek är. Hvilka seder! Så är då
Intet dig värdt hvad du vet, om en annan ej vet att du vet det
Skönt är det dock att man pekar på oss och säger: »Der är hann
Aktar du intet värdt, att hundrade krusade gossar
Lära dig utantill. Se Romuli ättlingar, mätta, 30
Sporja vid bägarnes klang hvad gudomliga sångerna tälja;
Nu en person, som bär mångfärgad mantel kring skuldran,
Efter att någonting osmakligt ha staminat i näston,
Phyllis, Hypsipyle se'n, och hvad gråtmildt skalder ha quädit
Silar fram, i sin vekliga gom rådbråkande orden. 35
Bifall följt derpå. Är ej askan af denne poeten
Säll nu, hvilar ej lättare nu på benen hans grafsten?
Gästerna prisa hans verk. Månn' nu ej skola af skuggan,

Nunc non è tumulo fortunataque favilla
40 Nascentur violæ? Rides, ait, et nimis uncis

Naribus indulges. An erit, qui velle recuset
Os populi meruisse et cedro digna locutus
Linquere nec scombros metuentia carmina nec thus?

Quisquis es, o modo quem ex adverso dicere feci, 45. Non ego, quum scribo, si forte quid aptius exit,

Quando hæc rara avis est, si quid tamen aptius exit;
Laudari meluam – neque enim mihi cornea fibra est
Sed recti finemque extremumque esse recuso
Euge tuum et belle. Nam belle hoc excute totum,

50 Quid non intus habet ?

Non hic est Ilias Acci

Detta

Ebria veratro, non si qua elegidia crudi
Dictarunt proceres, non quicquid denique lectis
Scribitur in citreis? Calidum scis ponere sumen,

Scis comitem horridulum trita donare lacerna.
55 Et verum, inquis, amo, verum mihi dicite de me

Qui pote? Vis, dicam. Nugaris, quum tibi calse

Och i

Pinquis aqualiculus propenso sesquipede exstet.
O Jane, a tergo quem nulla ciconia pinsit, -
· Nec manus auriculas imitari mobilis albas,
60 Nec linguæ, quantum sitiat canis Appula, tantæ.

Vos, o patricius sanguis, quos vivere fas est
Occipiti cæco, posticæ occurrite sanna!
Quis populi sermo est ? Quis enim, nisi carmina molli

Nunc demum numero fluere, ut per leve severos 65 Effundat junctura ungues. Scit tendere versum

Non secus, ac si oculo rubricam dirigat uno:

Skola ej nu från hans graf och det lyckliga stoftet violer
Uppstå ? Du är då jemt spefogel, man säger; för gerna 40
Rynkar du näsan. Men fins då någon, som mäktar försmå att
Komma i folkets mund, och, som skald fortjenande cedern,
Dikter lemna, som ej ha att frukta för kryddor och saltfisk?
Du hvem helst du än är, som jag nyss lät orda emot mig,
Om, när jag diktar, af slump en godbit kommer i dagen, 45
- Sällsynt fågel den är — om en godbit, säger jag, ter sig,
Fruktar jag icke beröm — jag nerver af horn väl ej eger, —
Ej jag likväl går in på, att värdet till gräns och till måttstock
Har ditt förträffligt och skönt. Se till, hvad det bär

i sitt sköte Detta ditt skönt. Hvad har det ej i sig. Är ej, rusig

af prustrot, 50 Accii Ilias här, ej här elegier, som storfolk, Tunga af mat och dryck, dikterat, ej slutligen hvad på Soffor af citrus skrifs? Anrätta du mäktar ett suggbröst, Mäktar din huttrande vän med en sliten kappa begåfva. Och »mig sanning är kär», du yttrar, »mig sanningen sägen !» 55 Hur är det möjligt? Skall jag ? Tok skrifver du, skallige

narr, hvars Buk nedhänger så gödd, framskjutande minst med en halfaln. Lycklige Janus! Ej dig på ryggen besvärar en storknäbb, Icke en hand, helt flink att till åsnans öron sig bilda, Tungor ej heller, så långt uträckta som törstig Apulhunds. 60 I af patricier blod, som ej fån ögon i nacken Ega, Er rusten emot det gyckel, som drifves på ryggen! Hvad är då folkets röst? Hvad utom att ändtligt nu sången Flyter i vers, så mjuk, så fogad, att nageln, om sträng ock, Glattade ytan halkar förbi. Han versen förstår så 65 Rikta, som om rödkrita med blott ett öga han måttar

Sive opus in mores, in luxum, in prandia regum
Dicere, res grandes nostro dat Musa poëtæ.

Ecce modo heroas sensus afferre videmus 70 Nugari solitos Græce, nec ponere lucum

Artifices, nec rus saturum laudare, ubi corbes,
Et focus et porci et fumosa Palilia foeno,
Unde Remus sulcoque terens dentalia, Quincti,

Quem trepida ante boves dictaturam induit uxor, 75 Et tua aratra domum lictor tulit. Euge poëta!

Est nunc, Brisæi quem venosus liber Acci,
Sunt quos Pacuviusque et verrucosa moretur
Antiopa, ærumnis cor luctificabile fulta.

Hos pueris monitus patres infundere lippos
80 Quum videas, quærisne unde hæc sartago loquendi

Venerit in linguas, unde istud dedecus, in quo
Trossulus exsultat tibi per subsellia levis ?
Nil ne pudet capiti non posse pericula cano

Pellere, quin tepidum hoc optes audire decenter ! 85 Fur es, ait, Pedio. Pedius quid? Crimina rasis

Librat in antithetis: doctas posuisse figuras
Laudatur: »bellum hoc). Hoc bellum ? An Romule ceves,

Men moveat, quippe et, cantet si naufragus, assem,

Protulerim? Cantas, quum, fracta te in trabe pictum 90 Ex humero portes. Verum nec nocte paratum

Plorabit, qui me volet incurvasse querela.
Sed numeris decor est et junctura addita crudis.
Claudere sic versum didicit: »Berecynthius Attis

Skall han om seder sjunga, om prakt, om konungars gästmål,
Höga och präktiga tankar han får, vår poet, af sin sångmö.
Hjeltesinnen vi se af sådana sjungas, som brukat
Chrior på Grekisk vers författa, ej mästare att en 20
Lund framställa och ej rikt land att prisa, der härd, der
Korgar och svin och, rökig af hö, den Paliliska festen,
Derifrån Remus och, Quinctius, du, som plöjer i jorden,
Hvilken en fjeskande hälft till dictator kläder vid öken,
Lictorn förde då hem din plog. O poet hur förträffligt! 75
En nu den svulstiga bok, som Brisæern Accius skrifvit,
Andra Pacuvius mest och hans sträfva Antiope fängslar,
Stödd af bekymmer och sorg i sitt smärt- .

åtkomliga hjerta. -
Fäder med blicken skum man ser omdömen som dessa
Prägla hos barnen in, och frågar hur sådant ett mischmasch 80
Nästlat sig in i vårt tal, hur sådan nesa vid hvilken
Lejon, så fina, af fröjd från bänkarná spritta och hoppa!
Skäms du då intet, att ez de grå hår kunna för faror
Värja, förutan att höra du vill det ljumma. »Rätt artigt.»
Pedius stulit, man sagt. Och Pedius? Han svänger i fina 85
Antitheser sin skuld. För bruk af lärda figurer
Prisas han. »Skönt» Är det skönt? Du, Romulus, hviskar då

svansen? . Mig skall det röra? Skall jag, om en menniska sjunger,

som skeppsbrott Lidit, en slant ta fram? På ett skeppsvrak målad, dig sjelf du Bär på din rygg och sjunger! Den mig med sin klagan skall

böja, 90 Gråte då verkligt, ej så som han nyss har beredt sig på natten. Dock har den råa vers afrundning och metriskt behag fått. Så fullända en vers sig lärt: Berecynthiern Attis