Hvilken i Rom är ej..? Om jag finge säga. Jag får dock, När jag de grånade hår och denna vår ömkliga lefnad Skådar och allt hvad vi taga oss för, då vi nötterna lemnat, 10 När farbröder vi spela, då, då förlåten mig. »Visst ej» Hvad skall jag göra. Belackare är jag med pockande mjelte Innestängda vi skrifva, på vers en, andra på prosa, Så högtrafvande verk, att de lungorna komma att flämta, Om luftrika också. När i splitt ny toga kantänka, Putsad och fin, du med högtidsring af sardonyx sådant Läser från upphöjd plats för folket, med smidiga strupen Sköljd af en lenande dryck, och med ögon, som smäkta af vällust, Då får väldiga Titer du se, som läspa på rösten, Spritta af otukt till, när sången till länden har trängt och 20 Versernas dallrande ljud de innersta fibrerna kittlar. Näring då, gamle tok, du samlar åt främmande oron, Samlar till dess, uppblåste, du sjelf ber »Nog då med loford.» Hvartill kunskap, ifall ej gäsningsämnet och vilda Fikonaträder hos oss frambryter ur remnande lefvern? 25 Häraf man gammal och blek är. Hvilka seder! Så är då Intet dig värdt hvad du vet, om en annan ej vet att du vet det Skönt är det dock att man pekar på oss och säger: »Der är han» Aktar du intet värdt, att hundrade krusade gossar Lära dig utantill. Se Romuli attlingar, mätta, Spörja vid bägarnes klang hvad gudomliga sångerna tälja; Nu en person, som bär mångfärgad mantel kring skuldran, Efter att någonting osmakligt ha stammat i näston, Phyllis, Hypsipyle se'n, och hvad gråtmildt skalder ha qvädit Silar fram, i sin vekliga gom rådbråkande orden. Bifall följt derpå. Är ej askan af denne poeten Säll nu, hvilar ej lättare nu på benen hans grafsten? Gästerna prisa hans verk. Månn' nu ej skola af skuggan,
Nunc non e tumulo fortunataque favilla 40 Nascentur viola? Rides, ait, et nimis uncis Naribus indulges. An erit, qui velle recuset Os populi meruisse et cedro digna locutus Linquere nec scombros metuentia carmina nec thus? Quisquis es, o modo quem ex adverso dicere feci, 45. Non ego, quum scribo, si forte quid aptius exit, Quando hæc rara avis est, si quid tamen aptius exit, Laudari metuam neque enim mihi cornea fibra est Sed recti finemque extremumque esse recuso
Euge tuum et belle. Nam belle hoc excute totum,
50 Quid non intus habet? Non hic est Ilias Acci
Ebria veratro, non si qua elegidia crudi
Dictarunt proceres, non quicquid denique lectis Scribitur in citreis? Calidum scis ponere sumen, Scis comitem horridulum trita donare lacerna. 55 Et verum, inquis, amo, verum mihi dicite de me Qui pote? Vis, dicam. Nugaris, quum tibi calse
Pinquis aqualiculus propenso sesquipede exstet. O Jane, a tergo quem nulla ciconia pinsit, Nec manus auriculas imitari mobilis albas,
60 Nec linguæ, quantum sitiat canis Appula, tantæ. Vos, o patricius sanguis, quos vivere fas est Occipiti cæco, posticæ occurrite sannæ!
Quis populi sermo est? Quis enim, nisi carmina molli Nunc demum numero fluere, ut per leve severos 65 Effundat junctura ungues. Scit tendere versum Non secus, ac si oculo rubricam dirigat uno:
Skola ej nu från hans graf och det lyckliga stoftet violer Uppstå? Du är då jemt spefogel, man säger; för gerna 40 Rynkar du näsan. Men fins då någon, som mäktar försmå att Komma i folkets mund, och, som skald förtjenande cedern, Dikter lemna, som ej ha att frukta för kryddor och saltfisk? Du hvem helst du än är, som jag nyss lät orda emot mig, Om, när jag diktar, af slump en godbit kommer i dagen, Sällsynt fågel den är om en godbit, säger jag, ter sig, Fruktar jag icke beröm- jag nerver af horn väl ej eger, Ej jag likväl går in på, att värdet till gräns och till måttstock Har ditt förträffligt och skönt. Se till, hvad det bär i sitt sköte
Detta ditt skönt. Hvad har det ej i sig. Är ej, rusig af prustrot, 50
Accii Ilias här, ej här elegier, som storfolk, Tunga af mat och dryck, dikterat, ej slutligen hvad på Soffor af citrus skrifs? Anrätta du mäktar ett suggbröst, Mäktar din huttrande vän med en sliten kappa begåfva. Och »mig sanning är kär», du yttrar, »mig sanningen sägen !» 55 Hur är det möjligt? Skall jag? Tok skrifver du, skallige narr, hvars
Buk nedhänger så gödd, framskjutande minst med en halfaln. Lycklige Janus! Ej dig på ryggen besvärar en storknäbb, Icke en hand, helt flink att till åsnans öron sig bilda, Tungor ej heller, så långt uträckta som törstig Apulhunds. 60 I af patricier blod, som ej fån ögon i nacken
Ega, Er rusten emot det gyckel, som drifves på ryggen! Hvad är då folkets röst? Hvad utom att ändtligt nu sången Flyter i vers, så mjuk, så fogad, att nageln, om sträng ock, Glattade ytan halkar förbi. Han versen förstår så Rikta, som om rödkrita med blott ett öga han måttar
Sive opus in mores, in luxum, in prandia regum
Dicere, res grandes nostro dat Musa poëtæ.
Ecce modo heroas sensus afferre videmus
Nugari solitos Græce, nec ponere lucum Artifices, nec rus saturum laudare, ubi corbes, Et focus et porci et fumosa Palilia foeno,
Unde Remus sulcoque terens dentalia, Quincti, Quem trepida ante boves dictaturam induit uxor, 75 Et tua aratra domum lictor tulit. Euge poëta! Est nunc, Brisæi quem venosus liber Acci, Sunt quos Pacuviusque et verrucosa moretur Antiopa, ærumnis cor luctificabile fulta.
Hos pueris monitus patres infundere lippos so Quum videas, quærisne unde hæc sartago loquendi Venerit in linguas, unde istud, dedecus, in quo Trossulus exsultat tibi per subsellia levis? Nil ne pudet capiti non posse pericula cano Pellere, quin tepidum hoc optes audire decenter! ss Fur es, ait, Pedio. Pedius quid? Crimina rasis Librat in antithetis: doctas posuisse figuras
Laudatur: >>bellum hoc». Hoc bellum? An Romule ceves,
Men moveat, quippe et, cantet si naufragus, assem,
Protulerim? Cantas, quum, fracta te in trabe pictum 90 Ex humero portes. Verum nec nocte paratum
Plorabit, qui me volet incurvasse querela. Sed numeris decor est et junctura addita crudis. Claudere sic versum didicit: »>Berecynthius Attis
Skall han om seder sjunga, om prakt, om konungars gästmål, Höga och präktiga tankar han får, vår poet, af sin sångmö. Hjeltesinnen vi se af sådana sjungas, som brukat Chrior på Grekisk vers författa, ej mästare att en Lund framställa och ej rikt land att prisa, der härd, der Korgar och svin och, rökig af hö, den Paliliska festen, Derifrån Remus och, Quinctius, du, som plöjer i jorden, Hvilken en fjeskande hälft till dictator kläder vid öken, Lictorn förde då hem din plog. O poet hur förträffligt! 75 En nu den svulstiga bok, som Brisæern Accius skrifvit, Andra Pacuvius mest och hans sträfva Antiope fängslar, Stödd af bekymmer och sorg i sitt smärt- åtkomliga hjerta.
Fäder med blicken skum man ser omdömen som dessa Prägla hos barnen in, och frågar hur sådant ett mischmasch so Nästlat sig in i vårt tal, hur sådan nesa vid hvilken Lejon, så fina, af fröjd från bänkarna spritta och hoppa! Skäms du då intet, att ej de grå hår kunna för faror Värja, förutan att höra du vill det ljumma. »Rätt artigt.» Pedius stulit, man sagt. Och Pedius? Han svänger i fina 85 Antitheser sin skuld. För bruk af lärda figurer Prisas han. »Skönt» Är det skönt? Du, Romulus, hviskar då
Mig skall det röra? Skall jag, om en menniska sjunger, som skeppsbrott
Lidit, en slant ta fram? På ett skeppsvrak målad, dig sjelf du Bär på din rygg och sjunger! Den mig med sin klagan skall
böja, Gråte då verkligt, ej så som han nyss har beredt sig på natten. Dock har den råa vers afrundning och metriskt behag fått. Så fullända en vers sig lärt: Berecynthiern Attis
« PredošláPokračovať » |