Et, qui coeruleum

dirimebat Nerea, delphin.»

95 Sic: »costam longo subduximus Apennino.)

»Arma virum» nonne hoc spumosum et cortice pingui ?

Ut ramale vetus vegrandi subere coctum».
Quidnam igitur tenerum et laxa cervice legendum?
Torva Mimalloneis implerunt cornua bombis,

100 Et raptum

vitulo caput ablatura superbo

Bassaris et lyncem Mænas flexura corymbis

Evion ingenimat: reparabilis assonat Echo.

Hæc fierent, si testiculi vena ulla paterni

Viveret in nobis ? Summa delumbe saliva 105 Hoc natat in labris, et in udo est Mænas et Attis,

Nec pluteum cædit, nec demorsos sapit ungues.
Sed quid opus teneras mordaci radere vero

Auriculas? Vide sis, ne majorum tibi forte
- Limina frigescant: sonat hic de nare canina
110 Litera. Per me equidem sint omnia protinus alba,

Nil moror. Euge, omnes, omnes bene miræ eritis res. Hoc juvat. Hic, inquis, veto quisquam faxit oletum: Pinge duos angues! Pueri, sacer est locus :: extra

Mejite. Discedo. Secuit Lucilius urbem,
115 Te Lupe, te, Muti, et genuinum fregit in illis.

Omne vafer vitium ridenti Flaccus amico
Tangit et admissus circum præcordia ludit
Callidus excusso populum suspendere naso.

Samt den, som Nereus skar, den blånande,

genom-delphinen, Så: ett ben af oss togs undan från Apenninos. 95 Krig och den man det liknar ju skum, grofbarkadt

det är ju? Så som en åldrig gren, af den mäktiga korken furtorkad. Hvad är då mjukt, hvad bör med slappare hals man då läsa ? Väldiga horn Mimallon-gny nu uppfyller i

surrton, Hufvudet nu Bas sarid från en trotsande kalf,

som hon ryckt vid 100 Nacken, skall ta, Mænad med murgrön tygla

skall varglon, Evion ropande vildt; svar skallas af Echo

dem härvid. Komme väl sådant fram, om en droppa af fädernes mandom Funnes ännu i vårt blod? Högst uppe i spotten det kraftlost Sväfvar på läpparna fram, Mænaden flott är och Attis, 103 Ger pulpeten ej slag, och smakar ej gnagade naglar. »Dock är öron, så fina , väl värdt att med bitande sanning Kittla? Var god, se till att tilläfventyrs icke de stores Hus må kallna för dig, ty här hundgläfsandets bokstaf Ljuder». Nu gerna för mig allt snöhvitt vare; jag intet 110 Har deremot. Hell underdjur J varen, J alle! Detta är ljuft. »Sin konst här ingen göre – du bjuder — Måla två ormar. Här, barn, är ett fridlyst ställe, derute Kasten ert vatten! Jag går. Lucilius gisslade staden, Lupus vch Mutius, Er, och på Eder bröt han sin käktand. 115 Skalkande Flaccus berör hvart fel hos vännen, som småler, Och med lekande skämt till hans innersta hjerta sig tränger, Skicklig att spefullt le och rynka på näsan åt folket.

Men mutire nefas, nec clam nec cum scrobe ? Nusquam 120 Hic tamen infodiam. Vidi, vidi ipse, libelle:

Auriculas asini Mida rex habet. Hoc ego opertum,
Hoc ridere meum, lam nil, nulla tibi vendo
Iliade. Audaci quicunque afflate Cratino

Iratum Eupolidem prægrandi cum sene palles, 125 Aspice et hæc, si forte aliquid decoctius audis.

Inde vaporata lector mihi ferveat aure!
Non hic, qui in crepidas Graiorum ludere gestit
Sordidus, et lusco qui possit dicere lusce,

Sese aliquem credens, Italo quod honore supinus 130 Fregerit heminas Areti ædilis iniquas,

Nec qui abaco numeros et secto in pulvere metas
Scit risisse vafer, multum gaudere paratus,
Si Cynico barbam petulans nonaria vellat.
His mane edictum, post prandia Callirhoen do.

man

V. 2. Persius, postquam primum versum scripsit, sibi ipse, judicii civium corrupti memor, indignans dicit: Quis leget hæc? Ad quæ amicum aliquem fingit respondere, admiratione captum: Min tu istud ais ? Respondet Persius sibi ipse: Nemo hercule Am. Nemo? P. vel duo vel nemo. Am Turpe et miserabile. P. Quare? Ne mihi etc.

V. 6. Examenve improbum sqq. Optimum videtur examen proprio sensu, quod jam fecit schuliasta, accipere, ut hoc modo interpretemur: Ne accedas, neve iniquum examen (lingulam), quod est in trutina populi Romani, castigare (rectificare, navopfoūv) lentes. Forsitan ita quoque possit explicari: Ne accedas neve examen, quod fecerunt cives in illa (Romanorum iniqua) trutina, castigare tentes,

V. 17. Lectio legens a melioribus Cdd probala, ita optime retineri posse videtur, ut puncto post ocello (v. 18) deleto, ibi comma ponatur, quo facto

125

Får jag ej knysta ett ljud? Ej hemligen, ej i en grop då ? Ingen städs. Här jag gräfver dock in det. Min bok, jag har

sett, jag: 120 Öron som åsnan har Midas kung; den saken, som dold är,

Detta mitt löje, ett intet, jag ej för en Ilias säljer.
· Du, som eldad utaf den djerfve Cratinus på vredgad

Eupolis läser dig blek och dertill på den mäktige gamle,
Blicka på detta också, om du något mognare finner
Örat af dem väl värmdt, för mig må låsaren eldas,
Ej den som finner sin lust i att gyckla med Grekers sandaler,
Osnygg sjelf, och i stånd att en skelögd kalla för skelogd,
Troende något sig vara, för det han Arretiums falska
Småmått qväst som Edil, af Italiska embetet uppblåst. 130
Ej den, som taflans tal och i sanden skurna figurer
Gör sig till att begabba, beredd till skallande gapskratt,
Om en sköka helt fräck, ses Cynikern rycka i skägget.
Dessa på morgonen ger jag edikt, Callirrhoe sedan. .

prandia regum, scripsisset poëta, nisi voluisset tria genera poësis diversa significare. Quod. vult Herm, Persium hoc versu et sequenti queri, poetas vulgares neglecta reprehensionis necessitate argumenta grandia et a vitæ usu aliena eligere, eo refutatur, quod hæc dicere laudanti populo minime convenit.

V. 93 sqq. Venimus ad locum difficillimum, crucem quandam interpretum. Dicam equidem quod sentio, bonam lectorum veniam orans. Primum claudere versum videtur significare versum omnino perficere, concludere, Tum sic ad versum præced. Sed numeris decor est et junctura addita crudis referendum est. Tum illa Ber. Altis Et qui coeruleum.... pro nomine poetæ, qui bæc scripsit, posita, subjeetique loco ad didicit reserenda videntur, itaque etiam costam longo etc. In versu Et qui cocruleum a Persio reprehenditur studium, quod adhibuit poëta, ut, subjecto delphin in extremum versum post enuntiationem rclativam remoto, numerose et apte caderet versus, non perspiciens durum illum reddi figura illa repudianda dirimebat Nerea. In versu costam etc. reprehenditur sonus ille Leoninus et Spondeus in quinto pede, quem vocant, positus.

V. 99–102. Quid in his potissimum reprehenderit Persius, ex versibus Suethicis facile intelligas.

V. 121. Auriculas asini Mida rcx habet. Hanc lectionem, quam a Cornuto ob metum Neronis mutatam esse in aur. asini quis non habet auctor est scriptor ille, quisquis fuit, vitæ Persii, fabula illa notissima et nexus ipse sententiarum defendunt. Persius enim verbis aur. asini Mida rer habet, non Neronem sed majores omnino tetigit, de quibus jam v. 108 sqq. mentionem fecit, quosque simili illo de sacro loco et exemplis Lucilii atque Horatii perstrinxit. Quod autem Hermannus (1. 1. Disp. II, p. 10, 11) dicit, sequi nos oportere, lectionem quam in vulgus olim prodiisse constet, quid est, cur lectionem genuinam, ob metum principis superbi suppressam, nunc non recipiamus ?