V. 22. Quum bene disc, cant, ocima vernæ significare videtur: Dum cantando venditat vernis dissolutis ocima h. e. herbas et eas fortasse, quæ venerem stimulent (vide sis Plin. Hist. Nat. XIX. sect. 36 et XX. sect. 48. cit. a Perreau, quem ad hunc locum conferas). Casaub. cant. ocima vernæ interpretatur: dicere atque ingerere servulo opprobria et ea, quæ solent cantari, quum ocima seruntur h. e. maledicta, quod tamen ne longius sit petitum, veremur. Cf. Koenig ad h. l.
V. 27. "Hunc ais?" "Hunc etc. Distribuunt hæc inter colloquentes personas alii aliter; sed descriptionem avari certe erit melius ei tribuere,
Vatibus hic mòs est centum sibi poscere voces,
Centum ora et linguas optare in carmina centum,
Fabula seu maesto ponatur hianda tragoedo,
Vulnera seu Parthi ducentis ab inguine ferrum.
* Quorsum hæc? Aut quantas robusti carminis offas Ingeris, ut par sit centeno gutture niti?
Grande locuturi nebulas Helicone legunto,
Si quibus aut Procnes, aut si quibus olla Thyestæ
Fervebit sæpe insulso coenanda Glyconi.
10 Tu neque anhelanti, coquitur dum massa camino,
Folle premis ventos nec clauso murmure raucus
Nescio quid tecum grave cornicaris inepte,
Nec stloppo tumidas intendis rumpere buccas.
Verba toga sequeris junctura callidus acri, 15 Ore teres modico, pallentes radere mores
qui de prædiis Vectidii interroget alterum nulla alia de causa, nisi ut de illo possit maledicere, quod jam vidit Perreau.
V. 31. farratam pueris plaudentibus ollam (sc raro visam). Accusativum collato loco Stat. Silv. I. 2. 146 defendit Herm. III. p. 18.
V. 49. Si puteal etc. Hæc, quæ aliquantum interpretibus præbuerunt difficultatis, optimum erit cum Casaubono de Nerone forum cum comitibus peragrante et obvios cædente (Cfr Suet. Nero 26 et Tac. Ann. XIII. 25) statuere esse dicta. Quæ sententia eo potissimum præferenda videtur, quod tota hac satira Neronem perstringi in aperto est.
"Skalderna hafva för sed att önska sig hundrade röster, Hundrade munnar jemväl och hundrade tungor till sången, Om nu en pjes, för att af en tragöd framskrikas med pathos, Quads, eller Partherns sår, när han drar mordjernet ur ljumsken."
Säg mig, hvartill? Hvad lägger du för dig för väldiga bitar 5 Af en så mäktig sång, att du hundrade halsar behöfver? Hvilken som grannt vill skrifva, må moln på Helikon samla, Om för honom Thyests, om Proknes gryta skall sjuda, Denna så vanliga spis för den högst misslyckade Glycon. Du ej med pustande bälg, när malmen sjuder i essjan, 10 Vind framtvingar, och ej hest mumlande, inne i munnen, Pladdrar hur löjligt ändå!
för dig sjelf högtrafvande ramsor,
Blåser ej kinderna upp, för att se'n dem med trummande spränga. Ord du från forum tar och dem skickligt och träffande fogar, Jemn och hofsam i ton, förfaren att gissla förstörda
Doctus et ingenuo culpam defigere ludo.
Hinc trahe, quæ dicas, mensasque relinque Mycenis
Cum capite et pedibus plebeiaque prandia noris.
Non equidem hoc studeo, bullatis ut mihi nugis
20 Pagina turgescat dare pondus idonea fumo.
Secreti loquimur: tibi nunc hortante Camena
Excutienda damus præcordia, quantaque nostræ
Pars tua sit, Cornute, animæ tibi, dulcis amice,
Ostendisse juvat: pulsa dignoscere cautus,
25 Quid solidum crepet et pictæ tectoria linguæ.
His ego centenas ausim deposcere voces,
Ut, quantum mihi te sinuoso in pectore fixi,
Voce traham pura totumque hoc verba resignent,
Quod latet arcana non enarrabile fibra.
30 Quum primum pavido custos mihi purpura cessit,
Bullaque succinctis Laribus donata pependit,
Quum blandi comites totaque impune Subura
Permisit sparsisse oculos jam candidus umbo,
Quumque iter ambiguum est et vitæ nescius error
35 Deducit trepidas ramosa in compita mentes,
Me tibi supposui. Teneros tu suscipis annos
Socratico, Cornute, sinu: tum fallere sollers
Apposita intortos extendit regula mores,
Et premitur ratione animus vincique laborat
40 Artificemque tuo ducit sub pollice vultum.
Tecum etenim longos memini consumere soles
Ét tecum primas epulis decerpere noctes.
Unum opus et requiem pariter disponimus ambo
Seder, att fel nedgöra med skämt, godmodigt och värdigt.
Härifrån hämta dig stoff, och Myceniska borden med deras
Hufvud och fötter förlåt, på Plebejanrättningar smaka.”
Icke min sträfvan är den, att min bok skall svälla af
ordkram,
Liknande bubblor, förstå att vigt åt röken förläna.
För oss sjelfva vi tala; för dig, på befallning af Sångmön,
Öppnar jag hjertat, att du derin må skåda; hur mycken
Del du har i min själ, jag för dig, min dyre Cornutus,
Yppar med glädje; så klappa derpå, du, som skiljer
så noga,
Hvad som har äkta klang och hvad som är rappadt i talet. 25
Dertill våga jag kan att hundrade röster begära,
Att, hur djupt jag är fästad vid dig i mitt innersta
hjerta,
Fritt förkunna jag må, och att orden må lägga i dagen
Allt, hvad i hjertats djup sig outtalbart fördöljer.
När som purpurn en gång upphörde att vakta mig skygge, 30
Och min bulla var skänkt åt högt uppskörtade Larer.
När ett smickrande följe, en ren hvitglänsande toga
Frihet mig gaf, att se mig omkring i hela Subura,
När ej vägen är vald, och irrande, utan att känna
Lifvet, till skiljevägen man förs tvehågsen i själen,
Då jag gaf mig till dig. Du, Cornutus, tager min ungdom
Upp i Sokratiskt sköt; rättsnöret krokiga seder
Rätar då ut, med konst omärkligt fogadt intill dem;
Sinnet förföljs af förnuftet och gör sin flit att besegras,
Och tar under din hand an drag, som vittna om konstnärn. 40
Ja! jag mins, att med dig jag hela dagar har tillbragt
Och att vid bordet med dig jag i början af nätterna sutit.
Möda och hvila fördelade vi for begge gemensamt
Atque verecunda laxamus seria mensa.
45 Non equidem hoc dubites amborum foedere certo
Consentire dies et ab uno sidere duci:
Nostra vel æquali suspendit tempora Libra
Parca tenax veri, seu nata fidelibus hora
Dividit in Geminos concordia fata duorum,
50 Saturnumque gravem nostro Jove frangimus una:
Nescio quod, certe est, quod me tibi temperat astrum.
Mille hominum species et rerum discolor usus;
Velle suum cuique est nec voto vivitur uno.
Mercibus hic Italis mutat sub sole recenti
85 Rugosum piper et pallentis grana cumini;
Hic satur irriguo mavult turgescere somno;
Hic campo indulget; hunc alea decoquit; ille
In venerem putris: sed quum lapidosa chiragra
Fregerit articulos, veteris ramalia fagi,
60 Tunc crassos transisse dies lucemque palustrem
Et sibi jam seri vitam ingemuere relictam.
At te nocturnis juvat impallescere chartis;
Cultor enim juvenum purgatas inseris aures
Fruge Cleanthea. Petite hinc, puerique senesque,
6 Finem animo certum miserisque viatica canis!
Cras hoc fiet idem. Cras fiet! Quid quasi magnum?
Nempe diem donas. Sed, quum lux altera venit,
Jam cras hesternum consumpsimus; ecce aliud cras
Egerit hos annos et semper paullum erit ultra:
70 Nam, quamvis prope te, quamvis temone sub uno
Vertentem sese, frustra sectabere canthum,
Quum rota posterior curras et in axe secundo.
|