Och vid ett måttligt mål från arbetet slogo oss lösa.
Genom ett öde derpå man ej tvifle stämma för båda 45
Lefnadens dar öfverens, och en är den stjerna, oss leder:
Vare sig att vårt lif sannfärdiga Parcen på Vågens
Dubbelskålar har lagt, eller vänners födelsetimma
Delar på Tvillingars par samstämmande ödena, och vi
Begge med Jupiters hjelp den hätska Saturnus betvinga, 50
Oss en stjerna bestämdt, hvem den ock må vara, förenar.
Menskan är tusendefald och skiftande bruket af tingen;
Hvar har sin vilja och ej fins blott en önskan i verlden.
Denne i morgonens land för Italiska varor sig köper
Skrynklig peppar och korn af blekhet verkande kummin; 55
Denne med fuktande sömn vill mätt uppblåsa sig heldre;
En af fältet förnöjs; en annan på tärningar störtas;
En för qvinnor är svag; men när den steniga gikten
Deras leder har knäckt, bokträdets, det åldrigas, grenar,
Då de sucka för sent, att i dimmigt töcken och kärrluft 60
Dagarne svunnit för dem, och att lifvet redan är borta.
Du har din fröjd i att läsa dig blek på skrifter om natten;
Ynglingar sköter ju du, och i deras rensade öron
Sår du Cleanthisk frukt. Här, gamle och unge, ett fast mâl
Hämten för själen och här lifsmedel för tryckande gubbår! 65
"Detta i morgon kan ske." I morgon! "Är det då så

mycket, Att du en dag mig ger?" Men när morgondagen har

kommit,

Är gårdagens i morgon förbi; ett annat i morgon
Åren förtär och blir helt litet framföre beständigt.
Ty framhjulet, fastän helt nära dig, fast det vid samma 10
Tistel sig svänger omkring, du förgäfves'söker att hinna,
Om, som ett efterhjul, vid den sednare axeln du rullar.

Libertate opus est, non hac, ut, quisque Velina
Publius emeruit, scabiosum tesserula far

75 Possidet.

Heu steriles veri, quibus una Quiritem Vertigo facit! Hic Dama est non tressis agaso,

Vappa et lippus et in tenui farragine mendax.
Verterit hunc dominus, momento turbinis exit

Marcus Dama. Papæ! Marco spondente recusas 80 Credere tu nummos! Marco sub judice palles! Marcus dixit, ita est. Assigna, Marce, tabellas!

Hæc mera libertas, hoc nobis pilea donant.

An quisquam est alius liber, nisi ducere vitam
Cui licet, ut voluit? Licet, ut volo vivere: non sum

85 Liberior Bruto? Mendose colligis, inquit

Stoicus hic aurem mordaci lotus aceto.

Hæc reliqua accipio; licet illud et ut volo tolle.

"Vindicta postquam meus a prætore recessi,

Cur mihi non liceat, jussit quodcunque voluntas, 90 Excepto si quid Masuri rubrica vetavit?" Disce, sed ira cadat naso rugosaque sanna,

Dum veteres avias tibi de pulmone revello! Non prætoris erat stultis dare tenuia rerum Officia atque usum rapidæ permittere vitæ: 95 Sambucam citius caloni aptaveris alto.

Stat contra. Ratio et secretam garrit in aurem,

Frihet behöfs, ej den, som åt hvarje Publius, hvilken Tjent i Velina sin tid, skämdt mjöl tilldelar för taflan. Ack, på sanning hur fattiga de, som tro att Quirit man 75 Blir af en sväng! Här är Dama, en dräng, två styfver

ej värd ens, Högst oduglig och klen, oärlig med uslaste gröpe; Vänds af sin herre han blott, i en handvändning der framgår

Marcus Dama. Minsann! När Marcus är borgen, du vägrar Väl ej ett lån? Du rädes väl ej, när Marcus dig dömer? 80 Marcus har sagt det, så är det. Besegla du akterna,

Marcus!

Detta är äkta frihet, och det oss mössorna skänka. "Månne ej fri just den är, som får föra sin lefnad, Såsom han vill? Som jag vill, jag får ju lefva; är

jag ej Friare då än Brutus?" "Nej falskt du sluter", dig svarar 85 Stoikern här, som sköljt med bitande ättika örat. "Resten må stå; som jag vill och jag får må för

svinna!"

"Sedan från prætorn, i kraft af hans staf min egen, jag

bortgick,

Hvarföre skulle jag ej få göra, hvad hågen mig bjuder,
Undantagandes dock hvad Masuri lagar förneka?"
Hör, men från näsan må harm och spotska grimaser
försvinna,

Medan upp ur ditt bröst jag käringsagorna rycker!
Ej kan prætorn begrepp om lefnadens finare pligter
Skänka åt dårar och bruk dem ge af det hastiga lifvet:
Förr du en klumpig dräng kan få att spela på lyra.
Hemligt förnuftet, i strid härmed, inpräglar i örat,

90

95

Ne liceat facere id, quod quis vitiabit agendo.

Publica lex hominum naturaque continet hoc fas,

Ut teneat vetitos inscitia debilis actus. 100 Dilus helleborum certo compescere puncto Nescius examen, vetat hoc natura medendi. Navem si poscat sibi peronatus arator Luciferi rudis, exclamet Melicerta perisse Frontem de rebus. Tibi recto vivere talo 105 Ars dedit et veri speciem dignoscere calles, Ne qua subærato mendosum tinniat auro? Quæque sequenda forent, quæque evitanda vicissim Illa prius creta, mox hæc carbone notasti? Es modicus voti, presso lare, dulcis amicis,

110 Jam nunc astringas, jam nunc granaria laxes?
Inque luto fixum possis transcendere nummum,
Nec glutto sorbere salivam Mercurialem?
Hæc mea sunt, teneo, quum vere dixeris, esto

Liberque ac sapiens prætoribus ac Jove dextro. 115 Sin tu, quum fueris nostræ paullo ante farinæ, Pelliculam veterem retines et fronte politus Astutam vapido servas sub pectore vulpem, Quæ dederam supra, relego funemque reduco. Nil tibi concessit ratio, digitum exsere: peccas. 120 Et quid tam parvum est? Sed nullo thure litabis, Hæreat in stultis brevis ut semuncia recti.

Hæc miscere nefas, nec, quum sis cetera fossor, Tres tantum ad numéros Satyri moveare Bathylli.

Att man ej det får göra, som man, när man gör det, förfuskar. Menniskors lag och naturn vid handen det stadgandet

ge, att

Oförmåga må sky att göra, hvad den är förvägradt.
Blandar du prustrot, fast du ej vet vågtungan på rätta 100
Punkten att hejda, förbjuds af läkarekonstens natur det.
Om en stöfvelbeklädd landtbrukare, utan att känna
Lucifer, fordrar ett skepp, Melicerta skall ropa, att borta
Är all blygsel och skam. Har konsten på stadiga fötter
Lärt dig att stå, och kan du sken urskilja från sanning, 105
Att ej förgyllda kopparns klang, den falska, dig undgår?
Hvad man må eftersträfva, och hvad man åter skall undfly,
Har du med krita det förra, med kol det sednare utmärkt?
Är du i önskningar måttlig, så ock i din lefnad, mot

vänner

God, och kan du din spannmålsbod än stänga, än öppna? 110 Kan ock öfver ett mynt, som ligger i smutsen, du klifva, Hålla dig från att Mercurii spott upphämta i svalget? När du med sanning kan säga: "jag kan det; detta mig tillhör",

115

Vare du fri och vis med Prætorns och Jupiters nåd då!
Om, när af samma deg, som vi, du nyligen varit,
Än du ditt gamla skinn har qvar och, i anletet präktig,
Gömmer en listig räf inom det förderfvade bröstet,
Tar jag igen, hvad nyss jag dig gaf, drar tåget tillbaka.
Intet förnuftet förunnat dig, sträck ut fingret: du felar.
Och hvad finnes så ringa? Men ej utverkas med något 120
Offer, att blott ett uns af det rätta hos dårar må finnas.
Sådant förenas ej kan, och, när du är annars en bondtölp,
Ej tre steg du en gång kan ta i Bathylli Satyrdans.