i motsats till den blott ur erfarenheten härflytande partikulära och tillfälliga ega karakteren af allmängiltighet och nödvändighet, vara en apriorisk, af erfarenheten oberoende. I syntetiska omdömen a priori ligger alltså svaret på spörsmålet om den sanna kunskapens art. Men finnas nu äfven sådana omdömen, eller m. a. o. eger den. derpå grundade kunskapen facticitet? För att afgöra denna fråga, blir åter nödvändigt att tillse, huruvida de förhandenvarande vetenskaperna innehålla en bekräftelse af densamma.

Vi hafva redan förut omnämt den åtskilnad, hvilken Kant i afhandlingen. "Untersuchung über die Deutlichkeit der Grundsätze" etc. gjort emellan matematiken med dess syntetiskt-konstruktiva metod. samt metafysiken. Såsom beroende på en begreppets konstruktion i åskådningen hänvisar nämligen matematiken genom sistnämda princip till en rent sinlig, af förståndet oafhängig kunskapsförmåga, hvilken obestridligen innehåller syntetiska omdömen a priori. Man behöfver dervid t. ex. endast tänka på den geometriska sanningen, att en rät linea är den kortaste vägen mellan tvenne punkter, eller på aritmetikens sats: 7+5=12. Taga vi dernäst i betraktande den reala kunskapen, hvars syntetiska art i motsats till den logiska kunskapens analytiska äfvenledes blifvit af Kant i hans för-kritiska period uppvisad, möter oss strax det. faktum, att såväl den på de sinliga objekten eller fenomenen rigtade fysiska vetenskapen, som ock metafysiken med sitt öfversinliga innehåll, ytterst utgå från och ega sitt stöd i omdömen, hvilka äro oberoende af erfarenheten och alltså a priori gifna. Till detta slag höra på det metafysiska gebitet satserna om verldens början, om Guds tillvaro och egenskaper m. fl. Likaså på det fysiska t. ex. följande grundlag: hearje förändring i naturen har en orsak. Att syntetiska omdömen a priori i alla de angifna fallen verkligen föreligga, är således konstateradt. "Quæstio facti" är afgjord; "quæstio juris," det egentligen kritiska problemet, återstår ännu att lösa. Eller med andra ord, huru. äro dessa omdömen möjliga?

Samma fråga framställes emellertid hos Kant äfven i en annan form. Bland kunskaper a priori sägas nämligen de vara rena, hvilka, fria från allt empiriskt innehåll, följa ur blotta förnuftet. Består en dylik kunskap tillika i syntetiska omdömen och derigenom skiljer sig från den logiska, benämnes densamma metafysisk. Då nu undersökningen af dessa metafysiska eller rena syntetiska omdömens möjlighet just utgör den på förnuftet eller förmågan af kunskapsprinciper a priori rigtade kritikens hufvuduppgift, kan följaktligen ofvan uppstälda problem äfven uttryckas så: är öfverallt metafysik möjlig och

huru? Att härunder matematiken borde inbegripas, tyckes följa af det nyss anförda, då ju äfven denna grundar sig på syntetisk kunskap genom rent förnuft. Men enär dess objekt icke äro verkliga ting, utan i åskådningen konstruerade begrepp, och omdömessyntesen således i ena fallet utgöres af den åskådade konstruktionen, i det andra af den tänkta förknippningen måste denna olikhet medföra en motsvarande kunskapsarternas åtskilnad. Kritikens grundfråga, numera specificerad till tvenne, får alltså följande lydelse: huru är ren matematik, huru metafysik, möjlig? Men den verkliga kunskap a priori, hvari metafysiken består, kan tänkas hafva till objekt antingen de sinliga tingen, fenomenen, eller deras väsen, tingen i sig. Ofvan framstälda frågas senare del innefattar således tvenne moment, nämligen: huru är en fenomenens metafysik (ren fysik), samt huru en det öfversinligas metafysik möjlig? Rena matematikens möjlighet undersökes och uppvisas i den transscendentala ästetiken, under det metafysiken i den transscendentala logiken utgör föremålet för en pröfning, hvars resultat blir, att genom en transscendental analytik möjligheten af ren fysik fastställes, då deremot det öfversinligas metafysik i den transscendentala dialektiken till sin möjlighet vederlägges 1).

Vända vi ett ögonblick uppmärksamheten tillbaka på Kants för-kritiska period, erinra vi oss, huru derstädes distinktionen mellan logisk och real kunskap ytterst fört till en, på realgrundens karakter af erfarenhetsbegrepp beroende, identifikation af sistnämda kunskapsart med erfarenheten. Hithörande omdömen äro följaktligen alla syntetiska, liksom å andra sidan de rena förnuftsomdömena analytiska. Intet syntetiskt omdöme är således "a priori," ej heller tvärtom; sådant innebure en uppenbar motsägelse. Ett slag af kunskaper funnes dock, hvilkas allmängiltighet och nödvändighet redan Hume erkänt, ehuru han för öfrigt ansett dem bero på en analys och för så vidt sammanstält dem med de logiska. Kunde nu dessa derjemte bevisas vara syntetiska, vore ofvan anförda påstående till sin giltighet upphäfdt, Hume öfvervunnen och uppslaget gifvet till en kritisk filosofi 2). Att Kant i den redan flera gånger omnämnda afhandlingen "Unters. üb. die Deutl." verkligen gör denna upptäckt, känna vi från det föregående. Han inser att matematikens läroart till skilnad från filosofiens är syntetisk och intuitiv, såsom sådan uppburen af en grundåskådning, rummet, "en egen realitet, hvilken, oberoende af materiens tillvaro, sjelf

1) Jfr. Kr. d. reinen Vern. ed. Hartenstein, Einl. K. Fischer, anf. st. ss. 281, ff. 2) "Die Mathematik ist die negative Instanz, an der Kant den Skepticismus scheitern macht." K. Fischer, anf. st. s. 288.

utgör vilkoret för möjligheten af dennas sammansättning." Vid detta resultat stadnar den för-kritiska periodens sista skrift 1). Men är denna åskådning sjelf en realitet, i erfarenheten gifven, blir följaktligen äfven den derpå grundade matematiken en empirisk vetenskap och dess satser visserligen syntetiska, dock utan nödvändighet eller giltighet a priori. Detta senare är endast tänkbart under förutsättning af rummets idealitet, då detsamma fattas icke såsom empirisk, utan ren åskådning. Då Kant i sin förut nämda inauguralskrift 2) slutligen uppvisar denna karakter hos matematikens grundåskådningar, tiden såväl som rummet, är dermed den transscendentala ästetiken färdig och den kritiska epoken införd. Huru åter en på kausaliteten, på erfarenhetsomdömen, beroende kunskap tillika kan vara metafysisk, d. v. s. allmängiltig och nödvändig, är en fråga, hvilken ännu ligger fjerran från den för-kritiska periodens insigt. Med dennas besvarande (i den transscendentala logiken) är tillika den kritiska epoken utförd 3).

Med åskådning förstår Kant själens förmåga att såsom sinlig eller receptiv träda i omedelbar relation till ett afficierande objekt. Verkan af denna affektion på föreställningsförmågan kallas sensation (Empfindung) och den åskådning empirisk, som genom sensation refererar sig till sitt föremål, fenomenet. Härvid hafva vi åter att skilja mellan materien eller det deri, som svarar mot sensationen, samt formen, hvarigenom det fenomenela innehållets mångfald ordnas i vissa förhållanden. Den förra är a posteriori, den senare a priori, samt ren, enär intet sensationen tillhörigt i densamma ingår.

Organen för den på åskådning beroende kunskapen äro enligt Kants antagande tvenne: ett yttre sinne, hvarigenom vi föreställa oss föremål såsom utom oss, i rummet, varande, samt ett inre, själens förmåga att åskåda sig sjelf, sina egna tillstånd, under tidens, d. ä. simultaneitetens eller successionens form. Emellertid måste hvarje, äfven det yttre sinnets, föreställning, såsom en subjektets bestämdhet, höra till dess inre tillstånd, hvarföre ock tiden

medelbart eller omedelbart kommer att utgöra form för fenomenen eller sinneskunskapens objekt öfverhufvud. Hvad tingen i sig äro, känna vi icke, lika litet som rum och tid med afseende på dem ega någon berättigad användning. Taga vi deremot i betraktande fenomenen, visar sig förhållandet vara ett annat. Rummet och tiden äro nämligen, såsom den metafysiska ex

1) Von dem ersten Grunde des Unterschiedes der Gegenden im Raume. 1768. 2) De mundi sensibilis atque intelligibilis forma et principiis. 1770.

3) Jfr. K. Fischer, anf. st. ss. 305, ff.

Ernst Wadstein.

positionen närmare utför, ursprungliga, från ingen erfarenhet abstraherade föreställningar, samt a priori nödvändiga enär äfven om allt fenomenelt innehåll från dem tänkes bort, de sjelfva dock qvarstå och i följd häraf de yttersta allmänna vilkoren för möjligheten af en erfarenhet. Men hvilken karakter tillkommer vidare dessa föreställningar? Äro de åskådningar eller begrepp? De förra hafva till objekt ett enskildt, de senare ett allmänt. Begreppen äro emellertid, jemförda med de enskilda tingen, delföreställningar eller kännetecken, vunna genom abstraktion ur det speciela innehållet och alltså i förhållande till detta efterföljande. Nu är dock, hvad rummet såväl som tiden beträffar, hvarje dess bestämda del endast tänkbar såsom begränsning eller inskränkning af ett till grund liggande oändligt helt. Men finnes det sålunda blott ett enda rum och en enda tid, hvilka hvar för sig utgöra inbegrepp af och förutsättning för en oändlig mängd med det hela fullkomligt homologa delar, kunna de i följd häraf icke ega karakteren af delföreställningar, utan måste tvärtom, såsom uttryck för ett enskildt helt, i likhet med sina begränsningar, de bestämda rummen och tiderna, vara åskådningar, icke begrepp. Att slutligen dessa åskådningar äro rena, icke empiriska, före och oberoende af all erfarenhet gifna hos subjektet såsom dettas "formala beskaffenhet att afficieras af objekt," bevisas, enligt hvad den transscendentala expositionen ger vid handen, ytterst af rena matematiken, som öfverallt innehåller syntetiska kunskaper a priori, men derjemte till sin möjlighet såsom vetenskap uteslutande hvilar på ofvan nämda uppfattning af dess grundbegrepp, rum och tid ').

Sinligheten består, enligt Kant, i förmågan af föreställningar genom det sätt, på hvilket vi afficieras af föremål 2). Då emellertid denna definition vid närmare granskning ger anledning till trenne spörsmål, nämligen: hvilken är affektionernas orsak?, huru sker deras upptagande i själen?, samt huru bildas af dem de för sinligheten egendomliga föreställningar?, vilja vi alltså tillse på hvad sätt Kant besvarar hvart och ett af dessa. Intrycken hafva sin orsak i tingen, dock ej de fenomenela, ty dessa uppstå först genom känslomaterialets sammanfattning till åskådningar utan tingen, sådana de i sig äro, oberoende af vår förnimmelseförmåga. Ehuruväl tingen i detta sitt "an-sich-seyn" äro oss fullkomligt obekanta, ega de dock existens utom oss och tillkännagifva denna

1) Hartenstein, auf. st., Elem. Lehre, Th. I, Abschn. I, II. Prolegg. §§ 1-13. K. Fischer, anf. st. ss. 312, ff.

2) Hartenstein, anf. st. § I.

genom att inverka på eller "röra" våra sinnen '). Att emellertid nämda från Locke ärfda realistiska uppfattningssätt står i strid med systemets hufvudläror, är icke svårt att inse. Först och främst skulle nämligen, såsom ofta blifvit framhållet, antagandet af tingens inverkan på själen innebära en tillämpning af kausaliteten utöfver erfarenhetsområdet; men vidare gäller i så fall detsamma äfven med afseende på de öfriga kategorierna. Såsom verksamt måste nämligen tinget-i-sig existera i tiden, den nödvändiga formen för all verksamhet. Men detta verksamma säges derjemte vara ett i förhållande till oss yttre. En yttre verksamhet eller rörelse är åter endast tänkbar i rummet 2), liksom å andra sidan allt i rummet verkligt hör under materiens begrepp. Materien "det som svarar mot känslan" blir således i och genom den afficierande verksamheten på något sätt meddelad vår sinlighet af tinget, hvilket i följd häraf, icke längre ett obekant, tvärtom måste antagas falla inom området för erfarenheten och samtliga kategoriernas användning. Dessa konseqvenser innebära emellertid ingenting mindre än ett upphäfvande af åtskilnaden mellan tinget-i-sig och fenomenet, samt den dermed i oupplösligt sammanhang stående läran om rummets och tidens subjektivitet.

Kan det nu å ena sidan icke nekas, att ofvan påvisade motsägelser liksom anklagande träda fram ur den senare ståndpunkt, som representerar vår tänkares affall från hans ursprungliga idealism, böra vi å andra sidan icke förbise det i resultatet nästan lika otillfredsställande, hvilket en granskning af nämda ursprungliga ståndpunkt ovilkorligen måste lägga i dagen.

Vid läran om "paralogismerna" bifogar Kant i första upplagan af Kr. d. r. Vern. den förklaring, att alla svårigheter, hvilka man tror sig finna i fråga om själens gemenskap med materien, "auf einem blossen Blendwerke beruhen, nach welchem man das, was bloss in Gedanken existirt, hypostasirt und in eben demselben Qualität als einen wirklichen Gegenstand ausserhalb des denkenden Subjects annimmt, nämlich Ausdehnung, die nichts als Erscheinung ist, für eine auch ohne unsere Sinlichkeit subsistirende Eigenschaft äusserer Dinge, und Bewegung für deren Wirkung, welche auch ausser unserer Sinnen an sich wirklich vorgeht, zu halten." I följd af detta betraktelsesätt heter det vidare få de verkande orsakerna utom oss en karakter, som icke stämmer öfverens med

') Jfr. Prolegg. § 13. Anm. II. Hartenstein, anf. st. ss. 36, 59.

2) Jfr. Kr. d. r. Vern. ed. Rosenkranz, s. 308: "Da haben wir denn keine andere äussere Wirkungen, als Veränderungen des Orts, und keine Kräfte, als bloss Bestrebungen, welche auf Verhältnisse im Raume, als ihre Wirkungen, auslaufen."